Youtube-nostalgi

Jag var hemma hos en finsk kompis i förra veckan. Hon bjöd på finska semlor. De innehåller sylt istället för mandelmassa för er som är nyfikna på det. Var mycket smarriga.

Av någon anledning frågade jag henne om hon visste att ett av de första stora youtubeklippen som jag fick skickat till mig var en finsk danslärare. Hon är dansare själv och hade ingen aning om att så var fallet. Hon var inte helt nöjd när hon fick se klippet heller. Tydligen är han finska dansens landsfader och hon var väl bekant med honom. Hon skämdes något oerhört vid tanken på att vi svenskar skrattat så vi gråtit åt detta klipp.

Ni vet hur det är med youtube och det hela resulterade i en nostalgitripp med klipp. Här är en annan av mina absoluta favoriter. Den är så rolig på så många nivåer. Gissar att de flesta av er sett den, men för mig var det som att hitta en kär vän igen.  Frossa i youtube-nostalgi och se denna pärla än en gång.

Skrattattack

Kan vi inte alla bara ta en 5min paus var vi nu befinner oss och skratta hejdlöst åt det absurda i att Göran Persson på fullt allvar nämns i diskussionen om Sahlins efterträdare. Skratta ordentligt nu, skratta tills tårarna rinner. Få ur er allt så att vi sen kan lägga den galna tanken åt sidan och koncentrera oss på något mer verklighetsförankrat.

Orättvist!

Visst är det orättvist att det på min blogg står "0 besvarade frågor". Känner att det provocerar mig redan nu efter någon dag. Det ger skenet av att mina läsare bombarderat mig med frågor som jag helt nonchalerat. Som att det inte är någon mening med att fråga alls för jag kommer ändå inte svara.

Jag tycker det borde stå "0 ställda frågor". Skuldbelägg mina läsare istället! Det är ju de som inga frågor ställer. Hur i hela friden ska jag kunna besvara frågor jag inte fått?

Sen att mina läsare är närmast sörjande och antagligen inte har särskilt mycket att fråga om det är en helt annan fråga.

To be or not to be

Jag har inte bestämt mig för om jag ska berätta för någon om denna blogg eller ej. Jag tycker om känslan av att skriva i hemlighet bara för mig själv. Samtidigt vet jag att bloggen är öppen och finns för alla att se. Det finns en spänning i den mixen. Chansen känns dock liten att någon av mina bekanta på måfå skulle springa på bloggen.

Vet inte vad jag skulle säga om jag berättade. Vet inte ens vad det här är eller ämnar bli ännu. Varför skulle det överhuvudtaget vara intressant läsning för någon annan? Känns förmätet att ens tänka tanken.

Jag uppdaterade min profil på FB med adressen, får väl se om det uppmärksammas eller om jag får lite mer tid på mig att fundera över bloggens öde.

Kärlek på Hemköp

Jag gjorde misstaget att ta svängen om Hemköp i Åhlens huset på väg hem från jobbet. Det var galet mycket folk och vart man än vände sig stod någon mitt i gången och blockerade vägen. Jag var inte på humör så kundkorgen var fortfarande rätt lätt när jag ställde mig i den ringlande kön. Kunde inte låta bli att sucka över den oändliga tid det tycktes ta där framme. Lät korgen demonstrativt stå på golvet och sparkade den rastlöst framåt när jag äntligen fick ta ett steg.

När det slutligen var min tur förstod jag anledningen till den medelålderliga kassörskans minst sagt makliga takt. Hon var upptagen med att hejdlöst flirta med en äldre herre då han packade ner sina varor. Hon tipsade honom om extrapris på fläskfilé, skrattade förtjust åt hans svar på tal och la huvudet på sned. Han i sin tur fumlade långsamt med både kassar och varor för att dröja kvar vid kassan ännu en stund.

Vet inte om jag någonsin sett några flirta så hämningslöst mitt på ljusa dagen i en matbutik med gott om publik. Och i den åldern dessutom. Visst är det underbart! Det gjorde mig alldeles varm och min tid i kön kändes plötsligt väldigt kort i sammanhanget. Vårkänslor i Stockholmsluften idag helt klart!

Hett i vår-Foliehatt

Detta är förvisso ingen mode-blogg men det går inte att låta bli att kommentera foliehattens återkomst.

Skrattade gott åt personen på ABs kommentarsforum som på fullt allvar hävdade att Charlie Sheens förfall är en konspiration från högre ort i USA som vill hålla honom upptagen efter att han pratat om 9/11.

Foliehattarna blir fler och fler och deras konspirationsteorier blir mer och mer absurda. Jag förstår att öppenhet och icke-korrupta regeringar utan dolda agendor är ett måste för en välfungerande demokrati. Därav inte sagt att all information ska göras tillgänglig för allmänheten. Vissa samtal måste kunna föras bakom stängda dörrar av flera olika skäl.

När Wikileak på något vis ska sätta sig över detta och publicera dokument som de inte ens har rätt att inneha blir det plågsamt tydligt varför vissa dörrar ska förbli stängda. Lösryckta anteckningar från möten tas plötsligt ur sitt sammanhang som sanning helt utan förståelse för helhetsbilden. Gladast av alla blir foliehattarna.

Jag vet inte hur ni själva har det, men mina anteckningar på jobbet kan nog inte tolkas och förstås av någon annan än mig själv. Mina mail till min chef är inte alltid formella nog att kunna publiceras ur sitt sammanhang eller utan ytterligare förklaring. Skulle de trots detta publiceras hade jag varit väldigt ointresserad av att kommentera dem. Nu är jag förvisso inte folkvald, men även folkvalda har dagligt pappersarbete som faktiskt inte alltid är ämnade för andras ögon.

Foliehattar får väl roa sig bäst de vill med konspirationsteorier. Det går väl ur modet precis som alla andra hattar förr eller senare. Det som upprör mig aningen med det hela är när man respektlöst börjar slänga sig med ord som diktatur, korruption, fascism osv. Kan man inte se skillnad på Sverige och ett land som präglas av sådana saker då föreslår jag en flytt till Nordkorea, Kuba eller Tunisien tills man lärt sig skillnaden.

Född i fiskarnas tecken

Det bästa med Spånga och mitt jobb där är vattnet. Det är ovanligt friskt och klart och levereras ur kranen med imponerande kyla. Få saker påverkar mig som vatten. Jag är i behov av ständig närhet till det. Bäst trivs jag när jag får sitta och blicka ut över det. Panik får jag när det inte finns att tillgå.

Jag dricker mer vatten än någon annan jag känner men det handlar nog egentligen inte om det. Det är tillgången som styr. På restauranger blir jag alltid smått stressad när glaset är tomt och servitrisen ouppmärksam. Jag får svårt att koncentrera mig på samtalet och hummar mest medhållande samtidigt som blicken flackar och söker. Hemma kan jag tvärtom sitta med ett tomt glas framför mig länge, då är glasets öde och innehåll helt i mina egna händer.

Jag har alltid trott att mitt förhållande till vatten är del av mitt göteborska arv. Att älska havets brus och läckerheter. Ironiskt nog var det i Göteborg jag för första gången smakade vad jag då tyckte var äckligt vatten. Jag drog mig alltid lite extra innan jag lämnade sängen för att sörpla några klunkar under mormors kran och känna den konstiga eftersmaken.  Att komma hem till Jönköping och det bekanta vättern-vattnet var lite av en lättnad. Har vatten-smaken blivit mer likriktad nu eller är mina smaklökar mer avtrubbade efter diverse flyttar? Det är kanske oviktigt.

Vare sig vattnet hypnotiserar min blick eller stillar min törst så ger det mig ett lugn. Kan vara det som lurar folk att tro att jag är en så samlad person. Som alla som inte är bekanta med vatten kanske de luras av ytan. Själv känner jag bruset och virvlarna och har ingen aning om varken vad den här bloggen kommer att innehålla eller syfta till.  Jag hoppas att den blir lika oförutsägbar och föränderlig som havet jag ofta blickat ut över men lika pålitlig och självklar som vattenflaskan i min handväska. Välkomna ombord!

Själv måste jag nu kissa. En annan effekt vatten har på mig.