Det bästa med Spånga och mitt jobb där är vattnet. Det är ovanligt friskt och klart och levereras ur kranen med imponerande kyla. Få saker påverkar mig som vatten. Jag är i behov av ständig närhet till det. Bäst trivs jag när jag får sitta och blicka ut över det. Panik får jag när det inte finns att tillgå.
Jag dricker mer vatten än någon annan jag känner men det handlar nog egentligen inte om det. Det är tillgången som styr. På restauranger blir jag alltid smått stressad när glaset är tomt och servitrisen ouppmärksam. Jag får svårt att koncentrera mig på samtalet och hummar mest medhållande samtidigt som blicken flackar och söker. Hemma kan jag tvärtom sitta med ett tomt glas framför mig länge, då är glasets öde och innehåll helt i mina egna händer.
Jag har alltid trott att mitt förhållande till vatten är del av mitt göteborska arv. Att älska havets brus och läckerheter. Ironiskt nog var det i Göteborg jag för första gången smakade vad jag då tyckte var äckligt vatten. Jag drog mig alltid lite extra innan jag lämnade sängen för att sörpla några klunkar under mormors kran och känna den konstiga eftersmaken. Att komma hem till Jönköping och det bekanta vättern-vattnet var lite av en lättnad. Har vatten-smaken blivit mer likriktad nu eller är mina smaklökar mer avtrubbade efter diverse flyttar? Det är kanske oviktigt.
Vare sig vattnet hypnotiserar min blick eller stillar min törst så ger det mig ett lugn. Kan vara det som lurar folk att tro att jag är en så samlad person. Som alla som inte är bekanta med vatten kanske de luras av ytan. Själv känner jag bruset och virvlarna och har ingen aning om varken vad den här bloggen kommer att innehålla eller syfta till. Jag hoppas att den blir lika oförutsägbar och föränderlig som havet jag ofta blickat ut över men lika pålitlig och självklar som vattenflaskan i min handväska. Välkomna ombord!
Själv måste jag nu kissa. En annan effekt vatten har på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar